My skriver

My skriver böcker   |   My skriver artiklar   |   My recenserar

Kåserier

”Under mitt andra år i Japan fick jag nog av burkkaffe och blasket från alla otaliga kafékedjor som sålde smutsigt vatten i papperskoppar och kallade det för kaffe. Jag började skicka efter kaffe från Sverige istället. Jag lärde mig att göra kaffe på det japanska viset, vilket kändes lite bökigt till en början, men när jag väl fick in det rätta handlaget smakade kaffet plötsligt bättre än vad det någonsin hade gjort med elbryggare. Det blev lite bökigt att vara beroende av föräldrarnas kaffeförsändelser, och ganska dyrt i längden, men vad hade jag för val? Jag var desperat; en koffeinberoende stackars svensk på väg att krevera i brist på sin dagliga dos.”

Utdrag ur ”En kopp kaffe för mycket”, publicerad på bloggen Mangaläsaren.

Debattartikel

”I Tokyo försökte stadsfullmäktige tidigare i sommar förbjuda försäljning av tidningar som skildrade sex ”med icke-existerande barn”, det vill säga barn tecknade i serier. Förslaget röstades ner. De japanska lagstiftarna tyckte inte att man kan censurera mangakonsten och samtidigt behålla den konstnärliga yttrandefriheten. I Sverige, däremot, dömdes en man den 30 juni i år för barnporrinnehav. Som rapporterats i veckan hade mannen, som jobbar som serieöversättare, på sin dator 51 bilder som föreställde avklädda japanska seriefigurer.

När jag hörde detta slog det mig att Sverige plötsligt fått en helt ny grupp sexbrottslingar: Serieläsarna.

Avklädda killar och tjejer som ser ut att vara under 18 år finner vi nämligen i mängder av serier, från olika länder, som har givits ut i eller importerats till Sverige. Bland 00-talets största seriesuccéer finns Dragonball, Love Hina och Ranma 1/2, fenomen som fångat en hel generation svenska ungdomar.
De är också serier som innehåller tecknade nakna rumpor och bröst på figurer som ser ut som barn. Olagliga, alltså? Dags att rensa bort dem från bibliotek och tonårsrum. Äger din son eller dotter ett Dragonballalbum? Jag föreslår ett bokbål. Ta med all manga ni har!”

Utdrag ur ”Porrmanga hotar inte våra barn”, publicerad i Expressen 22 juli, 2010. 

Recension

”Det är svårt att beskriva varför 20th Century Boys är en så oumbärlig serie, inte bara för oss mangafantaster, utan för alla som har ett intresse för serier. Mycket av seriens storhet ligger i hur den spännande berättelsen gradvis vecklas upp och i alla dess smått osannolika vändningar. Så för att inte riskera att avslöja något och på så sätt förstöra upplevelsen för alla seriens nya läsare så har jag fått fundera mycket över hur jag ska recensera serien.

Japaner är ett nostalgiskt folk. Det kan gälla nostalgi till alltifrån samurajernas tid som till tiden då den moderna utvecklingen inte hade hunnit så långt och framtiden fortfarande tycktes vara oändligt fylld av möjligheter. 20th Century Boys är ett exempel på det senare. Serien tar sin början 1969, året innan Japan stod som värd för Världsutställningen i Osaka, som har en central roll i berättelsen. Mangaserierna på den tiden var fulla av drömmande visioner inför framtiden, robotar var det häftigaste som fanns och glasspinnarna innehöll ett lotteri där man kunde vinna en till glasspinne om man hade tur. Mycket av seriens succé kommer ifrån att äldre läsare känner igen sig i miljön som Kenji och hans vänner växer upp i. Livet var hårdare men mindre komplicerat. Mot det ställs den alternativa verkligheten som vi i mangan möter, med början år 1997.

20th Century är en manga om hur saker som en gång tycktes obetydliga kan komma tillbaka och påverka hela din tillvaro på sätt du aldrig kunde föreställa dig. Det är en serie om orsak och verkan. Mycket av berättelsen berättas via återblickar. Men det finurliga i 20th Century Boys är att serien tar fasta på att man inte alltid kan minnas exakt vad som har hänt, eller hur det hela egentligen gick till. Ibland minns man allting glasklart, ibland minns man fel. För det mesta minns man inte hela sanningen.”

Utdrag ur recension av Naoki Urasawas ”20th Century Boys”. 

Resereportage

”Ett av mina bästa minnen från 2012 är min resa till Okinawa, huvudön i öriket Ryukyu söder om Japan. Okinawa bjuder på tropiska naturupplevelser och en särpräglad kultursom utvecklats separat från resten av landet. Även för den vane japanresenären bjuder Okinawa på en annorlunda upplevelse än övriga landet och är definitivt värt ett besök. Befolkningeni Okinawa känns mer öppen och avslappnad jämfört med dem man stöter på i storstäder som Tokyo, vilket beror på att befolkningen till stor del livnär sig på turism, men också på att kulturen är mindre stressad.

Jag brukar beskriva Okinawa för folk som ”Japans svar på Mallorca”, och att döma av mina partyglada medresenärer på planet till Naha, Okinawas huvudort, är det precis vad det är. Många åker dit för att bada och festa, men det finns även gott om intressanta upplevelser för resenärer som är mer intresserade av att lära sig mer om öns kultur. Om man tittar lite längre tillbaka i tiden finner man dock att Japans södra örike har en mycket blodig och komplicerad historia som påverkar öarna än idag.”

Utdrag ur ”Okinawa – Japans tropiska paradisöar”, publicerad på sfbok.se